Fnord

I fredags var vi på Stångs och åt. Stångs är och förblir Linköpings bästa restaurang. Nu var det drygt ett år sedan vi var där sist, men vi har ännu så länge aldrig blivit besvikna.

Det var ganska lite folk, med tanke på att det var fredag. Vädret hade varit ganska instabilt på dagen, så det var säkert därför folk inte ville sitta ute… Vi satt i alla fall ute i den underbara sommarkvällen och hade mycket trevligt.

Middagen för min del började med smörstekta pilgrimsmusslor, rödbetscrust, avokadocrème och halstrad oxtunga. Jag hade aldrig själv kommit på tanken att servera pilgrimsmusslor med vare sig rödbetor eller oxtunga, men kombinationen var fantastisk. Sambon hade havskräftsoppa med halstrad havskräftstjärt och blomkålsskum, som inte heller den gick av för hackor.

Till varmrätten åt jag grillad marinerad lammrostbiff, lammconfit, rotfrukter i syrlig lökcrème och dadelsky. Min underbara sambo fick äta smörstekt marulk, rouille-morot, blomkålsconcassé och musselvitlökssås, eftersom sejen var slut (Normalt gillar hon inte marulk…). Till efterrätt hade vi chokladpastej, hallonsorbet och björnbär respektive en mocca crème brûlée. Visst har Stångs mycket som talar för sig: Bra läge, fina lokaler, utmärkt personal, god mat gjord på förstklassiga råvaror, men det är på grund av efterrätterna som vi går dit. Chokladpastejen går inte att beskriva i ord. Brûléen var i största laget, den hade lätt räckt åt oss båda, men det som åts upp var utsökt.

Synd bara att de nu har sommarstängt…

Corren har recenserat Stångs tidigare i sommar.

Vi skulle ju ut och äta varje dag den här veckan… Ute eller inte, i måndags var det Yogi, tisdagen var det grillkväll med jobbet och i onsdags var vi bortbjudna. Igår var det så dags för Kikkobar.

Kikko är en gammal favorit eftersom vi alltid gillat sushi. Igår delade vi på en tempura och åt sedan 8 bitar var. Kvaliteten var, som alltid på Kikko nuförtiden, mycket bra. Under sommaren har de också sommarpriser på några rätter, så det är inte speciellt dyrt heller.

Mitt totalomdöme: Bra mat, snabbt och med hyfsade priser. Dessutom Linköpings bästa sushi. Barnvänligt är det också, vi går ofta dit med barnen och det funkar bättre än på många andra ställen…

Kikko var ju enormt populärt då de först öppnade. De fick efter ett tag väldigt mycket kunder, och kvaliteten på både maten och servicen blev påtagligt sämre. Nu har det gått några år sedan dess och Kikko har verkligen ryckt upp sig, framförallt på servicesidan.

Läs också Correns test, där mycket fokus ligger på toaletterna, och Matprats totalsågning.

Yogi

I går kväll var vi på Linköpings indiska restaurang, Yogi. För mig var det bara andra gången, för min sambo den femte. Det var ju måndag igår, så det var inte så mycket folk och lätt att få bord där man ville.

Menyn ser ut ungefär som man förvänta sig av en indisk restaurang, hyfsat låg prisnivå och bra utbud av rätter. Själv brukar jag alltid äta lamm när jag går på indisk restaurang, men igår var jag lite vågad och slog till med en Tandoori Khazana (Jo, visst är det lamm i den också, men inte bara). Sambon hade en dahl. Till detta delade vi på ett naanbröd och pilauris och drack öl. Maten var helt OK, utan att sticka ut som exceptionell. Konstigt också att man måste fråga efter poppadums före maten (Inte lika konstigt att man får betala för dem, men lite). De flesta andra indiska restauranger jag varit på har varit engelska, och Yogi skulle nog ha svårt att hävda sig i konkurrensen. För svenska förhållanden duger Yogi däremot alldeles utmärkt, och det är fantastiskt roligt att det finns en indisk restaurang i Linköping!

Matprat har inte varit på Yogi än, men det kommer väl så småningom. Correns matkommission har testat Yogi, med betyget ‘mycket prisvärt’. Jag håller med.

Dottern har pratat mycket om blodpudding på sista tiden. Hon har undrat mycket om det är riktigt blod i det och om man verkligen kan äta blod. Jag berättade för henne att hon faktiskt ätit blodpudding tidigare, men att det var mer än två år sedan. Då tyckte hon om det en gång och vägrade äta det en annan. Efter några veckors diskuterande fram och tillbaka skulle vi i lördags prova på fenomenet blodpudding.

Båda barnen var väldigt uppspelta då blodpuddingen lagades till, traditionsenligt med bacon och lingonsylt.

E: "Vad är det där?"
Jag: "Det här är ju blodpudding."
E: "Men blod är ju rött. Den där är brun, är det riktigt blod i den?"
Jag: "Ja, grisblod, inte från människor."
E: "Blod från folk?"
Jag: "Nej, bara från grisar. Bacon kommer också från grisar."
E: "Ska vi äta en gris? Kan man det?"

När så blodpuddingen stod på bordet byttes dotterns entusiasm snabbt mot besvikelse… Lingonsylten försvann snabbt. Bacon visade sig vara helt OK, men blodpuddingen var inget vidare populär. Lillgrabben åt allt, som vanligt, och ville till och med ha mer när han var färdig.

Jag frågade senare dottern vad hon hade tyckt, och om hon ville äta blodpudding igen. Det hade varit gott, men inte så mycket. Hon vill prova igen, men inte idag. En annan dag, kanske.