Är det bara jag, eller har det varit alldeles för många program med “supernannies” som ordnat upp “problembarn” på sistone?
Det är ju inte en serie som har gått, utan tre: Svenska Nannyjouren på TV3, det engelska originalet Supernanny (med Jo Frost, här till höger) och en amerikansk variant, Nanny 911, där engelska nannies ska ordna upp amerikanska barn. Nästan alla program jag sett handlar om att föräldrarna inte sätter tydliga gränser för sina barn, och blir uppläxade av en nanny.
Idén är enkel, och det är lätt att se varför programmen blivit så populära. Som småbarnsförälder är det med blandade känslor man tittar på dessa program. Dels blir man bekräftad som förälder när man kan tänka “så där illa är det i alla fall inte här”, dels vill man ju ha lite tips på hur man ska handskas med vissa situationer. Jag kan tänka mig att många svenska barn fått känna på hur det är att sitta på ett “naughty step” eller liknande under våren, och i USA finns det till och med en portabel lösning…
Det är inte utan att man är lite tveksam efter varje program: Kan det verkligen vara så enkelt? Hur kan lite enkel gränssättning under en veckas tid förändra ett barn från värsting till gullunge? Hur ser det egentligen ut några månader efter att nanny lämnat familjen vind för våg?
Åhh, visst väcker nannyprogrammen blandade känslor. Först undrar man ju vilka människor det är som väljer att vara med i dem. Vill de bara till varje pris vara i tv? Eller tror de att en tv-nanny är den enda utvägen? Isåfall är de ju verkligen udda - det tillhör inte det vanligaste att erkänna sin osäkerhet som förälder inför publik.
Sen när nannyn väl är där brukar det mesta hon gör kännas rätt självklart. (Nu har jag bara sett tre avsnitt så jag utgår från dem, det kanske brukar vara annorlunda.) Prata med barnet som om det hade ett eget förstånd. Vara tydlig med vad man tycker är rätt och fel. Göra klart för sig själv varför man blir arg. Klokt och bra och mycket lättare att säga än att göra!
Och du har helt rätt i att man undrar vad som hände sen (fast det gör jag med husprogrammen också, när de bygger så där fort kan det väl inte hålla mer än en vecka?) - man skulle verkligen vilja se hur familjen har det efter ett halvår. Fast det kanske bara var nannyn som behövdes för att man skulle orka bli klok igen. I så fall borde svenska kommuner också börja med nannyservice - utan tvkameror alltså.
Comment by Anna — 2005-06-22 @ 17:42
Jo, just att nannyn kommer med så självklara råd och regler är det som är mest frapperande tycker jag… Vuxna människor borde ju faktiskt förstå saker som att:
- Barn får en sockerkick, börjar bråka och blir svåra att få i säng om de har obegränsad tillgång på godis hela tiden.
- Barn skriker och slåss om man själv skriker och slåss med dem
- Barn utnyttjar inkonsekventa regler
Jag tror i och för sig inte att barn som beter sig som barnen i nanny-programmen på något sätt löper större risk att växa upp och bli kriminella med drogproblem än vilka andra barn som helst. Däremot tror jag att lite gammaldags gränssättning är nödvändigt för familjefriden (och föräldrarnas förhållande).
Nu hoppas jag bara att TV3 får för sig att göra någon slags uppföljning på de familjerna som var med i Nannyjouren. Man vill ju se hur det går…
Comment by fnord — 2005-06-23 @ 13:13