Fnord

LCD Soundsystem: Disco Infiltrator

(Tryck på playknappen bredvid Disco Infiltrator)

Är det bara jag, eller har det varit alldeles för många program med “supernannies” som ordnat upp “problembarn” på sistone?

Det är ju inte en serie som har gått, utan tre: Svenska Nannyjouren på TV3, det engelska originalet Supernanny (med Jo Frost, här till höger) och en amerikansk variant, Nanny 911, där engelska nannies ska ordna upp amerikanska barn. Nästan alla program jag sett handlar om att föräldrarna inte sätter tydliga gränser för sina barn, och blir uppläxade av en nanny.

Idén är enkel, och det är lätt att se varför programmen blivit så populära. Som småbarnsförälder är det med blandade känslor man tittar på dessa program. Dels blir man bekräftad som förälder när man kan tänka “så där illa är det i alla fall inte här”, dels vill man ju ha lite tips på hur man ska handskas med vissa situationer. Jag kan tänka mig att många svenska barn fått känna på hur det är att sitta på ett “naughty step” eller liknande under våren, och i USA finns det till och med en portabel lösning…

Det är inte utan att man är lite tveksam efter varje program: Kan det verkligen vara så enkelt? Hur kan lite enkel gränssättning under en veckas tid förändra ett barn från värsting till gullunge? Hur ser det egentligen ut några månader efter att nanny lämnat familjen vind för våg?