Dottern har pratat mycket om blodpudding på sista tiden. Hon har undrat mycket om det är riktigt blod i det och om man verkligen kan äta blod. Jag berättade för henne att hon faktiskt ätit blodpudding tidigare, men att det var mer än två år sedan. Då tyckte hon om det en gång och vägrade äta det en annan. Efter några veckors diskuterande fram och tillbaka skulle vi i lördags prova på fenomenet blodpudding.
Båda barnen var väldigt uppspelta då blodpuddingen lagades till, traditionsenligt med bacon och lingonsylt.
E: "Vad är det där?"
Jag: "Det här är ju blodpudding."
E: "Men blod är ju rött. Den där är brun, är det riktigt blod i den?"
Jag: "Ja, grisblod, inte från människor."
E: "Blod från folk?"
Jag: "Nej, bara från grisar. Bacon kommer också från grisar."
E: "Ska vi äta en gris? Kan man det?"
När så blodpuddingen stod på bordet byttes dotterns entusiasm snabbt mot besvikelse… Lingonsylten försvann snabbt. Bacon visade sig vara helt OK, men blodpuddingen var inget vidare populär. Lillgrabben åt allt, som vanligt, och ville till och med ha mer när han var färdig.
Jag frågade senare dottern vad hon hade tyckt, och om hon ville äta blodpudding igen. Det hade varit gott, men inte så mycket. Hon vill prova igen, men inte idag. En annan dag, kanske.
