Fnord

Dags för lite själslig rensning. Dags att bekänna att jag är beroende. Vad jag är beroende av varierar starkt med tiden, men klart är att det alltid finns något som är lite mer intressant än allt annat. Detta något brukar periodvis ta upp all min tid, alla mina resurser och i stort sett alla mina pengar.

Nåväl, tanken är att dela upp den här bekännelsen i ett antal delar. Denna första del tar upp de "unga åren", upp till circa 15 års ålder. Kommande delar kommer att behandla senare (och grövre) beroenden.

Som barn hade jag inte direkt så mycket tid att lägga på mina beroenden, som istället yttrade sig i form av samlingar av olika slag. Jag samlade på allting, och lade på så sätt grunden för framtiden. Saker jag samlade på:

• Frimärken. Jag var med i totalt fem olika frimärksklubbar. De flesta märkena fick man dock genom att tigga gamla kuvert hos kommuner och företag, för det här var på den tiden då frimärken fortfarande användes. De roligaste märkena fick man genom att skaffa brevvänner i utlandet. Mest fascinerad var jag av de ungerska frimärkena, jag hade nog samlat i ett halvår eller så innan jag fattade att Magyar Posta inte var ett land.
• Ölburkar, varje helg under i alla fall två års tid åkte jag ut i de värmländska skogarna och letade ölburkar längs vägarna. Burkarna togs omsorgsfullt omhand, putsades upp och katalogiserades. Alla "dubbletter" åkte ner i en av flera stora sopsäckar, för arkivering. Övriga burkar staplades i ett av förråden hemma hos föräldrarna. Sen kunde man roa sig med att jämföra och byta burkar med kompisarna.
• Kapsyler. Samlingen av kapsyler gick lite hand i hand med ölburkarna. Räderna ut i skogen resulterade allt som oftast i flertalet gamla fina kapsyler. Flest fick man genom att gå på restauranger och fråga. Även dessa katalogiserades och putsades.


• Serietidningar. Någonstans i föräldrahemmet ligger flera kompletta årgångar av bland annat Buster och
  Kalle Anka. Bustersamlandet var det mest utvecklade, då jag åkte runt till olika antikvariat för att försöka få tag på gamla tidningar. De nya var ju enkla att få tag på, det var ju bara att prenumerera. Bustersamlandet var det mest aktiva, där jag förde loggbok över de olika serierna som fanns med.
• Hockeybilder. Detta samlande pågick enbart en kort tid före och under hockey-VM varje år. Hockeybilderna sattes in i album och dubbletterna byttes med kompisar. Före match kunde jag sitta timtal och memorera laguppställningar och sortera bilderna medans jag väntade på att SVT:s utsändning skulle börja. Jag vill minnas att jag hade 16 stycken Mats Waltin och 12 stycken Fetisov.

Fortsättning följer…

Dottern har pratat mycket om blodpudding på sista tiden. Hon har undrat mycket om det är riktigt blod i det och om man verkligen kan äta blod. Jag berättade för henne att hon faktiskt ätit blodpudding tidigare, men att det var mer än två år sedan. Då tyckte hon om det en gång och vägrade äta det en annan. Efter några veckors diskuterande fram och tillbaka skulle vi i lördags prova på fenomenet blodpudding.

Båda barnen var väldigt uppspelta då blodpuddingen lagades till, traditionsenligt med bacon och lingonsylt.

E: "Vad är det där?"
Jag: "Det här är ju blodpudding."
E: "Men blod är ju rött. Den där är brun, är det riktigt blod i den?"
Jag: "Ja, grisblod, inte från människor."
E: "Blod från folk?"
Jag: "Nej, bara från grisar. Bacon kommer också från grisar."
E: "Ska vi äta en gris? Kan man det?"

När så blodpuddingen stod på bordet byttes dotterns entusiasm snabbt mot besvikelse… Lingonsylten försvann snabbt. Bacon visade sig vara helt OK, men blodpuddingen var inget vidare populär. Lillgrabben åt allt, som vanligt, och ville till och med ha mer när han var färdig.

Jag frågade senare dottern vad hon hade tyckt, och om hon ville äta blodpudding igen. Det hade varit gott, men inte så mycket. Hon vill prova igen, men inte idag. En annan dag, kanske.

Jem: They

En Dido som det är OK att tycka om. Beskrivningen stämmer ganska bra, även om den är lite orättvis.